Ett ärligt inlägg! UPPDATERING

Skrev detta inlägget den 22 augusti valde att inte publicera det då, men nu är det dags!
Ni som pratar om mig och inte med MIG, här har ni!
____________________________________________________

Jag har inte varit ärlig senaste månaden!
Vissa vet sanningen och andra inte.
 
Fått endel frågor ang jobb från olika människor.
Folk frågar om jag har ett jobb, om jag har semester eller om jag har börjat jobbar än.
Dom flesta gångerna har jag pratat bort det eller sagt att jag är ledig/har semester.
Det är inte sanningen!
Jag är sjukskriven och har varit det sen den 16:e Juli.
Har valt att inte vara helt ärligt/öppen med det för jag orkar inte prata om det på nytt hela tiden och behöva förklara allt. Vissa gånger kan jag berätta för folk men då är det som på "rutin" jag berättar och inte känner av det jag säger. Det är som att berätta vad jag åt till middag och avlägsnar mig plus känslorna just då.
Men här är sanningen:
-Jag är sjukskriven för akutstress.
 
I Februari var jag med om en "händelse" på min arbetsplats.
Det hände massa saker efter det och blev en lång process som inte riktigt är slut än.
Kommer komma ett annat inlägg som kanske gör att ni förstår bättre vad allt handlar om.
 
 
Jag försökte låtsas i flera månader att allt var bra. Puttade undan allt och låtsades som inget hade hänt.
Men sen kom bristnings punkten.
Jag insåg att jag kände mig stressad hela tiden. Även fast jag var hemma och hade inget att stressa över.
Bröt ihop flera gånger och orkade bara inte.
Sov inget om nätterna. Kunde inte slappna av. Ibland somnade jag och vaknade någon timme senare stressad sen kunde jag inte somna om. Andra gånger var jag vaken till 03 tiden för att jag inte kunde sova sen när jag väl somnade vaknade jag 06 och klev upp då.
Spänner käken nästan hela tiden eller så biter jag mig på insidan av kinderna
Glömmer bort att att göra saker som alltid har kommit naturligt sen man var liten som ex: 
-släcka lampan efter sig.
-stänga av vattnet.
-låsa yttedörren.
-stänga av stekplattan m.m.
 
 
Kom till insikt att jag håll på att gå sönder. Därför valde jag att gå till läkaren och det första som händer att jag totalt bryter ihop och börjar skaka. Blev därmed sjukskriven.
 
 
 
 
Velade verkligen på om jag skulle ta med detta som jag kommer skriva nu men måste bara få det ur mig.
 
Efter det som hände på min arbetsplats fick jag träffa några av cheferna och göra en anmälan. 
Dom var verkligen stöttande där i rummet verkligen!
Men sanningen är att efter jag klev ut ut det rummet den ända kontakt jag har haft med någon av "cheferna" är ett samtal jag fick några veckor efter.
Jag förstår inte hur man kan av 4 "chefer" inte kan ta sin antällda åt sidan när personen är tbx på arbetsplatsen.
Hur svårt är det i äntligen att fråga hur mår du efter allt?
Folk säger att det är ett stort företag och många anställda. Absolut jag köper det!
Men det jag inte köper är att vi är människor allihopa!! Jag tänker som en medmänniska! Är det så svårt att fråga hur en annan människa mår?
Tydligen verkar inte någon av dom alls ha någon slags förståelse eller ens bry sig om en annan medmänniska.
Om någon av er hade sagt tre ord till mig hade vetat sanningen. Hur mår du?
Jag hade aldrig kunnat hålla minen just i det ögonblicket. 
Men ni valde att se mig i ögonen gång på gång och låssas som inget hade hänt och bara le.
 
 
När min kollega ifrågesatt er så tyckte ni att hon skulle uppdatera/informera mig. Hur kan ni tycka att det är hennes ansvar? hon är min kollega och ni är "cheferna".
Att ni bad oss att inte prata vidare om det så att det inte skulle bli en större sak än vad det var. Om du nu sa det till henne tack för det! Du fick mig att tveka på allt mera än vad man redan gjorde. Du fick mig att ångra att jag ens gjorde en anmäla hos er. 
När du stod och försvarade han där har du anledningen till varför ett telefonsamtal inte räckte! Varför skulle jag säga till dig genom telefon att jag mådde skit?! du valde att försvara hans beteende och han mot oss. Tack!  
 
 
 
Tack M för att du backade oss. Tack för att du verkligen brydde dig och att du frågade. Du var den enda av dom!
Och Tack till mina fina kollegor/vänner som har funnits där för mig!

  

//Det minsta jag bryr mig om detta inlägg är min särskrivning som kan förekomma, inget jag prioriterar nu!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback